På museet finns en glasburk fylld med drygt hundra år gamla tändstickor. De ser inte så anmärkningsvärda ut, men de har orsakat mycket lidande.

Om vi skulle sticka ner näsan i burken skulle vi känna en svagt stickande och obehaglig doft. Prima svaveltändstickor står det på etiketten, men förutom svavel innehöll tändsatsen också vit fosfor. Eftersom stickorna doppades i den lättantändliga fosforn kunde svavelstickorna eller fosforstickorna tändas genom att de drogs mot nästan vilket material som helst. De var alltså brandfarliga, men inte bara det.

Tändstickor av den här typen tillverkades i Sverige från 1800-talets mitt då tändstickstillverkning blev en storindustri i Sverige (här fanns som mest cirka 130 fabriker) och fattiga landsortsbor drogs till de nystartade fabrikerna i bland annat Jönköping och Tidaholm. Plockandet med de små stickorna passade bra för barnhänder och i fabrikerna var merparten av de som arbetade med att doppa stickorna och förpacka dem, kvinnor och barn.

Det farligaste momentet på fabriken var att arbeta med den giftiga tändmassan. Ur satsen ångade fosfor och efter en längre tids exponering kunde arbetarna drabbas av en sjukdom som kallades för fosfornekros. Symptomen var bland annat tandlossning, inflammationer och benförändringar på underkäken. I värsta fall slutade det med att käkbenet helt vittrade sönder och det blev svårt att äta. Många av de drabbade blev alkoholiserade.

År 1901 förbjöds slutligen försäljningen av fosfortändstickorna i Sverige. Då hade man börjat tillverka säkerhetständstickan där den vita fosforn ersatts av ofarlig röd fosfor som bands till ett plån på tändsticksasken. Men det var inte bara den hemska sjukdomen, fosfornekrosen, som låg bakom förbudet – det starkaste motivet torde ha varit att stickorna missbrukades för att framkalla aborter med stora risker för kvinnans hälsa. Vilken historia som ryms i denna burk…

Hanna Eklöf
museichef
Västergötlands museum

Publicerad 1 augusti