fbpx

Medeltidens Parker pen

Digital utställning

Skrivkonsten är en utveckling av det mänskliga språket. Det började som en konsekvens av samhällenas utveckling i de antika kulturerna. De styrande behövde pålitliga metoder för framför allt ekonomiska redogörelser och historiska uppteckningar, för att finansiera och rättfärdiga sina politiska aktioner. Olika varianter av skrivspråk växte fram i samklang med högkulturerna. Latinet kom att bli dominerande i hela Västeuropa.

I Norden levde runtecknen kvar i vardagsbruk under hela medeltiden, men det var få människor som var riktigt skrivkunniga. Oftast fick det räcka med att kunna sätta sitt bomärke på de ägodelar man hade. Att runorna användes syns på föremål där man ristat namn, besvärjelser eller där man haft rena skrivövningar. Sådana runor finns i de flesta medeltidsstäder.

Det latinska alfabetet användes främst inom kyrkan, men för vanligt folk handlade det mest om ett passivt mottagande av korta skrifter på till exempel mynt. På 1100-talet började skrift användas mer aktivt i samhället för praktiska och funktionella ändamål, som spridning och lagring av information. Skrivspråket är en avgörande förutsättning för tillkomsten av komplexa sociala system.

Under medeltiden var skrift på pergament det vanligaste. Pergament tillverkades av får-, kalv- eller getskinn. Skinnen bearbetades i en lång och tidsödande process via garvning, blötläggning, torkning, beredning, slipning med mera. Innan dokumentet kunde skrivas krävdes flera tekniska förarbeten. Pergamentstycket skars till med hjälp av kniv och linjal, en procedur som kallades kvadrering. Ytan glättades och med en pergamentprickare markerades önskat radavstånd med små hål längs kanterna. Sedan linjerades bladet med till exempel en benspets eller ett blystift. Därefter kunde skrivarbetet påbörjas med fjäderpenna, bläck och raderkniv. De färdiga pergamenten var mycket värdefulla och pryddes ibland med vackra beslag och infattningsstenar av bergkristall och färgat glas.

För att göra tillfälliga anteckningar som inte var nödvändiga att arkivera användes vaxtavla och stylus. Tavlorna var ofta tillverkade av trä, elfenben eller metall och hade en försänkt yta med ett tunt lager vax. Skrivredskapet stylus eller griffel är ett spetsigt föremål oftast med en slät ände – glättände – för att sudda med. Det var möjligt att korrigera, lägga till och skriva nytt och vaxtavlan var dessutom helt mobil. Styli tillverkades i en mängd olika material och varierade stort i utseende.

Det är därför inte konstigt att vissa föremål misstolkas som styli, medan vissa styli misstas för något annat. Ett av våra kända föremål – ”Stylus i form av biskopskräkla, brons, funnen 1880 vid grävning å skomakare Bergmans tomt” – är i själva verket en aestel, eller på svenska, pekare. Den användes för att följa texten i mässboken.

Det finns en grupp grifflar som förekommer i medeltida stadslager runt om i Europa som i många år tolkades som hårnålar. De saknade glättände och var ofta vackert och figurativt dekorskurna. En stylus hittad i Skara år 1988, i kvarteret Rådhuset, med ett tråkigt vittrat utseende, är av denna speciella typ som kallas ”Harzer Gruppe”. De dateras till 11-1200-tal och istället för en glättände är överdelen utformad som en liten hand ämnad att hålla en upphängningsring. Den var tänkt att bära med sig av någon som hade anledning att göra anteckningar. Den specifika och påkostade utformningen föranleder tanken att griffeln var en statusmarkör. Det var en betydande person som bar den. Lite som en direktör med sin Parker pen.