Inventeringen och dokumentationen av ”Drogskåpet” i Naturaliesamlingen på Västergötlands museum går framåt. En av drogerna som dokumenterades i veckan är bävergäll, eller castoreum som det också kallades inom läkekonsten. Bävergäll kommer från medellågtyskans ord för bäverpung och tidigare trodde man att gällpungarna var bäverns testiklar. Numera vet man att det istället är ett gulaktigt sekret med stark doft som vuxna bävrar avsöndrar från speciella analkörtlar. Bävern använder sekretet till doftmarkeringar av sina revir, men för människan har bävergäll varit ett eftertraktat och dyrt läkemedel inom så väl folkmedicin som skolmedicin genom århundradena.

Ända in på 1900-talet var bävergäll ett officiellt läkemedel på svenska apotek. Efterfrågan var mycket stor, så stor att den kom att leda till att den svenska bävern utrotades på 1870-talet. Bävergäll och tinktur på bävergäll fanns med i den första svenska farmakopén från 1775, men uteslöts i den åttonde upplagan från 1901. Bävergäll användes mot till exempel tandvärk, menstruationssmärtor, kolik och epilepsi, men var särskilt populär mot nervösa åkommor. Tinktur på bävergäll fanns till exempel i ”Dörjes moderdroppar”, i vilken också opium, dyvelsträck och hjrothornsspiritus eller hjorthornssalt ingick. Medicinen hade stort anseende som medel mot nervösa åkommor, framför allt hysteri. Hysteri ansågs ända fram på 1900-talet vara en psykisk sjukdom som enkom drabbade kvinnor.