Ännu vid sekelskiftet 1900 var Storegårdens by i Rackeby på Kålland gemensamt brukad. Laga skiftet hade ännu inte drivits igenom och bebyggelsen låg därför ännu tätt samlad, och husen delades ofta av flera brukare. Den ålderdomliga och tätt bebyggda byn intresserade forskare vid Nordiska Museet och 1910 besökte några tjänstemän från museet Storegården. Resultatet av deras byggnadsinventering presenterades i en skrift som gavs ut 1913.
Byggnadskonstruktioner dokumenterades, mättes upp och fotograferades. En av dessa byggnader, som man fann särskilt intressant, var en större ladugård från mitten av 1700-talet. I samband med att en samling gamla hus från Västergötland började byggas upp intill det nya museet i Skara, flyttades redan 1914 ett bostadshus från just Storegården till Skara. Det placerades då i Stadsträdgården framför det som skulle bli Västergötlands museum. Ett tiotal år senare hade man fått tillgång till ett stycke mark öster om den nya museibyggnaden. Stugan flyttades då till det område som skulle bli friluftsmuseet Fornbyn. Tanken var här att bilda en liten gårdsmiljö med hus från samma trakt, eller till och med från samma by. I denna miljö ingick ett bostadshus, en knuttimrad visthusbod från 1700-talet och en ladugård, alla från Storegården i Rackeby. Samtidigt med att bostadshuset flyttades till den nya platsen, återuppbyggdes ladugården i Fornbyn i Skara 1924. Ladugården bildade tillsammans med stugan och boden från Storegårdens by i Rackeby på detta sätt en intressant grupp av hus från samma plats.
Byggnaden innehöll fähus, stall, loge, samt foder- och sädeslador. Det antas att huset var uppfört omkring år 1740 enligt en inskription. Redan på 1910-talet uppmärksammades ladugården för sitt ålderdomliga byggnadssätt. Konstruktionen med s.k. mesulor – mittstolpar – som bar upp taket representerade en mycket gammal byggnadstradition som vid den här tiden var på väg att försvinna. Huset var dessutom helt och hållet byggt i skiftesverksteknik, ett byggnadssätt som var vanligt i de skogfattiga bygderna i Västergötland. Mellan stolpar med uthuggna spår travades s.k. bålar. Skiftesverksväggen blev alltid lite gles, beroende på ojämnheter i bålarna och att de med tiden torkade samman. Detta var en fördel då man ville ha god luftcirkulation i förvaringsrummen. I Skaraborg har skiftesverk i första hand använts i lador, logar och djurstall, däremot mera sällan i bostadshus.
Katastrof och återuppbyggnad
En tidig morgon i april 2009, efter en lång period av torka, brann ladugården ned till grunden i Fornbyn. Några lyckliga omständigheter samverkade till att en noggrann rekonstruktion av huset kunde genomföras under de följande åren. För det första blev den ursprungliga ladugården in i minsta detalj dokumenterad med uppmätningar och fotografier av Nordiska Museet omkring 1910, när den fortfarande stod kvar i den då oskiftade Storegårdens by i Rackeby, för det andra var huset så väl försäkrat att en rekonstruktion var möjlig, och för det tredje finns i Skaraborg en grupp skickliga timmermän som kunde utföra arbetet med rekonstruktionen.
Ladugården återuppbyggdes i Fornbyn 2011–2012 med hög ambition och noga iakttagande av den ursprungliga byggnadstekniken, och blev på så sätt ett lärorikt restaurerings- och utbildningsprojekt. Allt detta resulterade i att det nya huset i alla väsentliga delar blev mycket troget sin gamla förlaga på Kålland. Byggnadsarbetena följdes kontinuerligt och dokumenterades löpande. Vintern 2010–11 fälldes lämpliga furor på Hökensås. Under perioden maj till juli restes stommen och takkonstruktionen på plats i Fornbyn. Arbetet utfördes för hand med handverktyg som yxor, bilor och navare, för att så långt det var möjligt bygga kopian så som det kan ha skett på 1700-talet. Ladugården är helt och hållet byggd av skiftesverk, med bålar av fulltimmer i fähuset och spräckta halvklovor i loge och lador. Vasstaket med mörning av halm lades sedan under hösten 2011. Efter inredningsarbeten kunde huset invigas i maj 2012.
Texten är hämtad ur ”Utomhus. Fornbyn i Skara och andra friluftsmuseer” (2022). Skara: Västergötlands Fornminnesförening.
