Ryggåsstugan kommer från Hornborga socken öster om Horn­borgasjön, och lär en tid ha fungerat som socknens fattigstuga. Den återuppbyggdes 1914 i Skara, och flyttades 1951 till nu­va­rande plats. Stugan sägs ibland vara den äldsta av Forn­byns byggnader men enk­la­re små hus som detta bygg­des under lång tid med ålder­domliga drag. Huslängan består av en bostadsdel samman­byggd med ett litet fähus av sand­sten, inte ovanligt i träd­fattiga områden. Rök­gången är försedd med ett spjäll som regleras utifrån.

Bakgrund

Hornborgastugan är en så kallad fattigstuga där obesuttna inhystes. Obesutten var den som inte ägde eller arrenderade jord. Byggnaden består av en bostad och ett fähus under samma tak, vilket var vanligt ute på landsbygden bland obesuttna. Fähusdelens väggar är gjorda av sandsten eftersom det var brist på timmer vid Hornborgabyn och för att fähuset också skyddade mot blåst. Fähuset har använts som ladugård och saknar ljusöppning. Stugans tak är gjort av torv som skulle skydda mot eld och vass som hämtades från den närliggande Hornborgasjön. Att kombinera torv och vass på taket var vanligt i Västergötland. När det var ont om närliggande sjöar och andra vattendrag, som på exempelvis slätterna vid Vara, användes halm som taktäckningsmaterial i stället för vass.

Historien bakom fattigstugorna har sina rötter i 1642 års fattigvårdsförordning. Enligt denna skulle socken inrätta en fattigstuga där de som inte försörjdes av anhöriga kunde bo. Utvecklingen av fattigstugor gick långsamt och det var först på 1700-talet de började bli vanliga. (Innan det fanns fattigstugor inhystes de fattiga som rotehjon på socknens bekostnad i ett hushåll. Då det betydde otur att ha ett döende rotehjon i sitt hem sågs dessa fattiga som otursbärare och man ville bli av med dem så fort som möjligt. Rotehjonen kom därför ofta att ständigt sändas runt mellan hushållen i en socken.)

De som bodde i fattigstugor som Hornborgastugan tillhörde således inte den normala arbetskraften då det ofta handlade om människor som var utslagna på grund av ålderdom, sjukdom, handikapp eller av andra skäl. Förhållandena vid fattigstugorna utvecklades olika på olika platser i Sverige, men i Västergötland vid sekelskiftet 1900 fanns det fortfarande gott om dem. Fattigstugan placerades i vanliga fall på mark som inte hade något större värde för den närliggande byn, bland annat var det vanligt för stugorna att antingen placeras ut på tån (den närmast byn belägna delen av den gemensamma utmarken eller betesmarken) eller på malmen (sandig eller grusig mark).

I fattigstugorna kunde det dock också bo hantverkare eller småslöjdare, soldater och så kallade backstugusittare. De obesuttna i fattigstugorna fungerade ofta som en tillfällig och extra arbetskraftsreserv för de jordägande bönderna under bråda arbetsperioder som slåtter och skörd. De obesuttna har alltså spelat en viktig roll vid sidan av bönderna på landsbygden.

Flytten till Skara

Hornborgastugan är den minsta och bland de äldsta husen i Fornbyn. År 1914 flyttades den till Stadsparken och stod ungefär där lekplatsen är idag. 1951 flyttades den till platsen där den står idag.