Stuga från Hornborga

Ryggåsstugan kommer från Hornborga socken öster om Hornborgasjön, och lär en tid ha fungerat som socknens fattigstuga. Den återuppbyggdes 1914 i Skara, och flyttades 1951 till sin nuvarande plats. Stugan sägs ibland vara den äldsta av Fornbyns byggnader, men enklare små hus som detta byggdes under lång tid med ålderdomliga drag. Huslängan består av en timrad bostadsdel sammanbyggd med ett litet fähus av sandsten, inte ovanligt i trädfattiga områden. Eldstadens spjäll/luftventil har bestått av en kalkstenshäll som ska vila på skorstenen och som regleras utifrån med hjälp av en stång. Tre gånger har huset brandskadats, senast i juni 2022, och spjället har ännu inte hunnit återställas.

Fattigstuga för obesuttna

När Hornborgastugan låg på sin ursprungliga plats på Hornborga bys allmänning nära Hornborgaån ska den under en tid ha använts som fattigstuga där obesuttna inhystes. Obesutten var den som inte ägde eller arrenderade jord. Byggnaden består av en bostad och ett fähus under samma tak, vilket var vanligt ute på landsbygden bland obesuttna. Fähusdelens väggar är gjorda av sandsten eftersom det var brist på timmer i Hornborga by. Fähuset har använts som ladugård och saknar ljusöppning. Stugans tak är gjort av torv som skulle skydda mot eld, ovanpå ett lager av vass som hämtades från den närliggande Hornborgasjön. Att kombinera torv och vass på taket var vanligt i Västergötland. När det var ont om närliggande sjöar och andra vattendrag, som på exempelvis slätterna vid Vara, användes halm som taktäckningsmaterial i stället för vass.

Historien bakom fattigstugorna har sina rötter i 1642 års fattigvårdsförordning. Enligt denna skulle socknen inrätta en fattigstuga där de som inte försörjdes av anhöriga kunde bo. Utvecklingen av fattigstugor gick långsamt och det var först på 1700-talet de började bli vanliga. Innan det fanns fattigstugor inhystes de fattiga som rotehjon på socknens bekostnad i ett hushåll. Då det betydde otur att ha ett döende rotehjon i sitt hem sågs dessa fattiga som otursbärare och man ville bli av med dem så fort som möjligt. Rotehjonen kom därför ofta att ständigt sändas runt mellan hushållen i en socken. De som bodde i fattigstugor som Hornborgastugan tillhörde således inte den normala arbetskraften då det ofta handlade om människor som var utslagna på grund av ålderdom, sjukdom, handikapp eller av andra skäl.

Förhållandena vid fattigstugorna utvecklades olika på olika platser i Sverige, men i Västergötland vid sekelskiftet 1900 fanns det fortfarande gott om dem. Fattigstugan placerades i vanliga fall på mark som inte hade något större värde för den närliggande byn, bland annat var det vanligt att stugorna lades på den allmänna mark som kallades tån (den närmast byn belägna delen av den gemensamma utmarken eller betesmarken).

I små stugor på tån kunde det dock också bo hantverkare eller småslöjdare, soldater och så kallade backstugusittare. Dessa obesuttna fungerade ofta som en tillfällig och extra arbetskraftsreserv för de jordägande bönderna under bråda arbetsperioder som slåtter och skörd. De obesuttna har alltså spelat en viktig roll vid sidan av bönderna på landsbygden.

Flyttningen till Skara

Hornborgastugan är det minsta och bland de äldsta husen i Fornbyn. År 1914 flyttades den till Stadsparken och stod ungefär där lekplatsen är idag. Bostadsdelens timmerstomme bedömdes då så dålig att den till större delen nytillverkades. 1951 flyttades stugan till platsen där den nu står. Redan 1898 hade en liknande byggnad från samma område flyttats till Skansen. Stugorna ansågs representera ett ålderdomligt byggnadsskick, bland annat på grund av de var så låga och att ett boningshus av trä var sammanbyggt med ett fähus av sten.


Texten är hämtad ur ”Utomhus. Fornbyn i Skara och andra friluftsmuseer” (2022). Skara: Västergötlands Fornminnesförening.