Lucka 14

dot
Malande munkar
Den bördiga västgötaslätten har gjort att Skaraborg kallats Sveriges kornbod. Här växer sig spannmålet högt under sommaren så att man kan baka lussekatter till jul. Men för att gå från spannmål på gärdet till mjöl i påsen måste vetet passera kvarnen – och det är här som Lugnåsberget kommer in i bilden.

Någon mil söder om Mariestad ligger berget som i jämförelse med bygdens andra berg kan tyckas ganska oansenlig – men det är insidan som räknas. Här upptäckte nämligen Cisterciensermunkar på 1100-talet att bergets inre bestod av gnejs, en bergart som är alldeles ypperlig att göra kvarnstenar av, och började därför bryta sten i Lugnås.

Länge hade större jordbruk och alla byar sina egna kvarnar, så efterfrågan på kvarnstenar var stor. Det fanns allt från små handdrivna kvarnar till enorma vattenhjulsdrivna dito. Varje stenkvarn behövde två, lika stora, runda stenar; liggaren och löparen. Som namnen avslöjar är liggaren den undre, stationära stenen och löparen den övre roterande. Det torra spannmålet faller ner i ett hål i mitten av löparen och mals mellan de två stenarna. Tack vare räfflor i liggaren färdas mjölet mot utkanten av stenarna, där det faller ut och kan samlas upp.

Ådern av gnejs har på vissa ställen kunnat huggas direkt ur marken i så kallade dagbrott, men allt eftersom blev bergarten mer och mer otillgänglig och man fick gräva gruvor in i berget. Sammanlagt tros det ha funnits omkring 600 dagbrott och omkring 50 gruvor av varierande storlek i berget. Kvarnstenstillverkningen, som pågick i 800 år, nådde sin kulmen under 1800-talet för att helt avta till 1900-talet början.

År 1939 öppnade ett museum över gruvverksamheten i Lugnåsberget som än idag bjuder besökare till att gå under jord i bergets gamla gruvor.

Vad munkarna beträffar så har de inte tappat relationen till spannmålsförädling. Ur Cisterciensermunkarnas orden utvecklades nämligen under 1600-talet Trappistorden som gjort sig kända för tillverkningen av den alkoholstarka trappistölen.