Lucka 21

dot
Kalken kalhögg Kinnekulle
Varje år svämmar städerna över av julgranar. De går att köpa i varje matbutik, bensinmack och järnhandel. För den oinvigde stadsbon verkar landsbygden knappt bestå av något annat än granar – och det är inte långt från sanningen. Sverige är bland de grantätaste länderna i världen. Men så har inte alltid varit fallet – och till skurkarna i dramat hörde kalkstenen.

Kring sekelskiftet 1800 var stora delar av de svenska skogarna kalhuggna och däribland Kinnekulle. Anledningen var kalkstenen som berget till stora delar bestod av, men träden högs inte ner för att komma åt den värdefulla stenen, utan för att elda den.

Det är nämligen så att när kalkstenen värms upp påbörjas en kemisk process och stenen omvandlas till ren kalciumoxid. Kalciumoxid reagerar i sin tur med vatten som då bildar det som kallas släkt kalk – grunden till allt från cement till lutfisk.

Men för att den kemiska processen ska komma igång krävs temperaturer på 900-1000°C vilket i sin tur kräver enorma mängder virke. Väldiga ugnar för detta ändamål byggdes i direkt anslutning till stenbrotten på Kinnekulle och snart hade bergets skogar gått upp i rök.

Under den andra halvan av 1800-talet nådde kalkindustrin sin topp och mot seklets slut fanns hela 17 kalkbrott på Kinnekulle. Nu hade man övergett de vedeldade ugnarna och använde sig istället av den petroleumrika alunskiffern som också gick att bryta i Kinnekulle. Utöver stora mängder petroleumämnen så innehöll alunskiffern även radioaktivt uran. Det är dock oklart vilken påverkan detta ämne hade på arbetarna i kalkbrotten.

Under 1900-talets början dalade kalkbränningen snabbt. Under första världskriget ströps importmöjligheter av de produkter som kalken användes till och den inhemska produktionen fick ett kort uppsving för att sedan dala igen. Till 1960-talet var all kalkproduktion nerlagd på Kinnekulle men på Cementa i Hällekis fortsatte produktionen fram till 1979.

Under åren sedan vedugnarnas dagar har skogen på Kinnekulle återhämtat sig och idag är platsen hyllad för sin sköna natur. Här och där gapar fortfarande de, idag vattenfyllda, kalkbrotten som ett minne över kalkbrottens storhetstid.