På Västgötaslätten växer sig spannmålet högt varje sommar. De plana åkermarkerna sträcker sig så längt ögat når och horisonten bryts bara av platåbergens väldiga siluetter. När vinden drar över åkrarna och solen glimmar i rågens borst är det inte svårt att drömma sig tillbaka tiotusen år till när Västgötaslätten var ett grunt innanhav och likt rågen vågade sig i vinden.

I detta grunda hav var vattnet klart av smältvatten från den retirerande inlandsisen. Solen gassade och Västgötaslätten var ett paradis för en uppsjö av pionjära djur och växter – en av dessa var kärrsköldpaddan.

Sköldpaddor kan kännas som ett exotiskt inslag i den svenska faunan men under perioden efter istiden var klimatet både milt och torrt och liknade mer klimatet i dagens sydöstra Frankrike – där kärrsköldpaddan finns kvar än idag.

Det torra vädret bidrog till låga vattennivåer, det tillsammans med det varma vädret gjorde att förutsättningarna var perfekta för den solälskande kärrsköldpaddan. Detta kärrsköldpaddans paradis skulle dock inte bestå. Fortsatta väderförändringar och landhöjningar gjorde att landskapet sakta förändrades. Till 2800 f.kr hade det förändrats till den grad att kärrsköldpaddan dog ut i Skandinavien. Idag finns bara spåren kvar i form av fossila skal som påträffats i hela södra Sverige samt Öland.

Minnet från kärrsköldpaddans tid lever emellertid kvar i Västgötaslättens jordar som gjorts rika på näring och humusämnen efter årtusenden som sjöbotten – och kanske sköldpaddsgödsel också?

<< Tillbaka till Västergötlands museum – En del av Historien om Sverige