”Sjungom studentens lyckliga dag, låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.” Så heter det i sången.

Skolavslutning. Student. Examen. Det ligger en lockelse i orden. En känsla av förväntan och glädje. Men också visst vemod och ett mått av oro. Idag har vi inte längre examensprov i Sverige. De prov som kunde leda till att vissa studenter slokörade fick lomma ut bakvägen och inte springa ut till väntande släkt och vänner.

Idag tar alla studenten och får springa ut när åren på gymnasiet är över. Men förväntan finns där ändå. Jag minns det själv. Hur vi hängde i fönstren i det klassrum där vi tidigare hade läst latin. Vi hade tragglat glosor och romerska citat (som jag inte riktigt minns längre, för att vara helt ärlig). Men den dagen ägnades ingen tid åt klassiska språk. Jag minns den förväntan som låg påtaglig i luften när vi alla samlades i korridoren på första våningen i väntan på att få springa ut. Att få lämna skolan. Ut i friheten. Och när vi sedan sprang, som vi sprang. I våra högklackade skor och kostymer.

Just på studentdagen tror jag inte att det är så många som tänker på att framtiden kanske inte alltid är så ljus. Den dagen tycker åtminstone jag att det är helt okej att faktiskt strunta i det. Och bara vara glad.

Nu är det bara studentmössan som är kvar. För längesedan fanns det flera olika typer av skolmössor. De var ett kännetecken för skolelever, just här i Skara kallade Skaradjäknar (just ordet djäkne betyder lärjunge, och är faktiskt av samma ordstam som diakon). Skaradjäknarna hade blå mössa, och jag tänker att just mössan blev ett tecken på tillhörighet. Viktig för både var och en, och för skol- och ortstillhörigheten i stort.

Månadens föremål är tre skolmössor från Skara.

Maud Lagerborg
museipedagog
Västergötlands museum

Publicerad 2 juni