Självklara företeelser som är en del av vardagen blir oftast aldrig nedtecknade. De kanske inte ens har något namn.

Att det förr var självklart att allt brukbart hade ett liv bortom vad det ursprungligen var tänkt som var inget att orda om. Det var regel och lag. Samma föremål kunde lagas eller leva vidare i nya funktioner och hos nya ägare. Slutligen hamnade det i brasan om det var brännbart eller kanske på museet, som denna ljusstake. Den köptes in på auktion i Öttum 1933. Enligt uppgift kommer den från Synnerby utanför Skara och köptes till samlingarna för att den såg ”kyrklig ut”.

Det är en sliten, men vacker, pärlgrå ljusstake från 1700-talets gustavianska tid. Dekorerad på ena sidan med ränder som kallas hålkäl. Vänder man på staken upptäcker man en kakelugnsfot om man vet att de tidiga ugnarna hade träfötter. Dessa togs bort efterhand på grund av eldfaran och ersattes av ett murat skikt. Någon uppfinningsrik Synnerbybo vände träfoten och gjorde hål för ett stearinljus. Återbruk och återvinning är nya namn på en gammal företeelse!

Den här betraktelsen finns i Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift år 2005-2006, ”En makalös samling”, tillsammans med andra berättelser om ting och företeelser. Boken finns att köpa på Västergötlands museum.

Elisabeth Brynja

Publicerad 3 september