Om museet

År 2019 fyllde Västergötlands museum hundra år och jubileet firades genom att en liten permanent utställning om det västgötska landskapet öppnades. Två år senare fyllde även det mindre, till museet anslutna friluftsmuseet hundra år. Museets grundare, medlemmar i Västergötlands Fornminnesförening, valde medvetet ut Skara som museets säte och såg till att en omfångsrik kulturhistorisk samling skapades inom några få årtionden.

Domkyrkans karakteristiska och mäktiga torn är än idag ett omisskännligt landmärke för Skara på Västgötaslätten. Lika tydligt är dock inte att platsen även återspeglar Sveriges rikshistoria från missionstid till reformation. Västergötland låg fram till mitten av 1600-talet granne med Danmark och var sammanlänkad med internationella handelsvägar. Adam av Bremen har redogjort för hur det första svenska biskopssätet stiftades i Skara av Olof Skötkonung (cirka 980-1022), samma konung som enligt sägnen lät döpa sig i näraliggande Husaby 1008. Förutom domkyrkan S.ta Maria som dominerade stadsbilden från tidig tid, uppfördes från och med 1100-talets början även tre mindre församlingskyrkor, S:t Peder, S:t Lars och S:t Nikolai, dominikanerklostret S:t Olof (1239), ett franciskanerkloster S:ta Katarina (1242) och det ursprungligen för spetälskesjuka upprättade hospitalet S:t Göran, vilka dock alla idag har försvunnit ur stadsbilden. Cisterciensorden etablerade sig i Varnhem och deras kyrka blev vilorum för Erikska ätten och i Gudhem uppstod ett cistercienskloster för kvinnor. Denna blomstrande tid fick efter 1350 ett tvärt slut med digerdöden. Vid denna tidpunkt hade rikets maktcentrum redan förskjutits till Östersjökusten, Stockholm och Sigtuna.

Stadens anspråk på att vara en plats för lärdom och bildning gäller fortfarande. Tre mäktiga tegelbyggnader i nationalromantisk stil lyfter fram denna tradition: den tidigare katedralskolan, stifts- och landsbiblioteket samt det 1919 invigda provinsmuseet. Vid denna tid hade vågen av museibildningar i residensstäderna klingat av och industristäderna hämtat in försprånget. I Göteborg invigdes 1916 Röhsska konstslöjdmuseet. Byggnaden i nyromansk stil på Vasagatan efterliknar medeltida borgar samt kyrkobyggnader och är skapad av arkitekten Carl Westman (1866-1936). Axel Nilsson (1872-1924) ansvarade för inredningen till ett modernt museum, varvid han utnyttjade sina erfarenheter från museerna i Lund och på Skansen samt Nordiska museet i Stockholm.

Om man får tro Sanfrid Welin (1855-1954), skolrektor, politiker och engagerad museiman, var provinsmuseet i Skara det fjärde äldsta kulturhistoriska museet som uppförts i Sverige, med rötter i Västergötlands Fornminnesförening från 1863, och öppnades bara tolv år efter Nordiska museet. Arkitekten Charles Lindholm (1870-1955) hade ritat byggnaden i två plan, plus källare och en hög vindsvåning med fem smala burspråk med spetsbågar. Bottenvåningen var tillägnad bondekulturen, på andra våningen visades hantverksredskap, musikinstrument, militärhistoriska föremål, kläder och möbler från burgna hem samt stadens historia. Vindsvåningen var formgiven som en basilika och tillägnad kyrkokonsten, i källaren, som efterliknade en krypta, presenterades ett lapidarium. Hela byggnaden fylldes av en ”makalös samling” i all sin prakt.

Text: Luitgard Löw (2022) ”Lilla Skansen i Västergötland. Friluftsmuseet Fornbyn – historia och koncept”, ur Utomhus. Fornbyn i Skara och andra friluftsmuseer. Skara: Västergötlands Fornminnesförening. Översättning till svenska: Örjan Skoglösa.