Under den tidiga järnåldern användes eldslagningsstenar över hela Skandinavien. De flesta av dem hittades vid jordbruksarbete i slutet av artonhundratalet och har bara registreras som lösfynd. Men eldslagningsstenar kan vid noggrannare analys kopplas till både gravar, boplatser och kanske framförallt våtmarker.

Eldslagningsstenar förekommer med en tydlig dominans i Skandinavien och mot Finland och Baltikum. Att forma kvartsit -den bergart stenarna är tillverkade i- till en spetsovalform och sedan blankslipa var en både mödosam och tidskrävande uppgift. Stenarna har troligtvis använts under äldre järnåldern utav män med en hög status i samhället. De spetsovala eldslagningsstenarna bars fästa horisontellt i bältet med hjälp av tråd eller band av järn eller brons. I dessa typiskt skandinaviska praktbälten för krigare, bars även eldstål, kam och kniv.

Eldslagningsstenarna verkar inte ha använts i vardagslag utan vid speciella och ritualiserade tillfällen. De kan följa sin bärare i graven, men ofta har de lämnats i våtmarker eller vid husgrunder. Kanske efter att en särskild ceremoni med rening genom eld genomförts. De förekommer också i de stora krigsofferplatserna i Scandinavian och Baltikum.

Kanske kan en koppling till föreställningar om eld och åskgudar göras. Åskguden Tor hade nämligen ett namngivet och betydelsefullt bälte, Megingjord. Den sortens bälte som eldslagningsstenarna hörde till bars utanpå alla kläder, väl synligt, som en statusmarkör.

Så vi finner att eldslagningsstenen är, trots sin förment enkla form och anonyma benämning förmedlade en tydlig förhöjd status åt sin ägare och därför inte är att jämföra med tändstickor, utan snarare med en exklusiv Ronsontändare.

Bilden visar en eldslagningsten från Österbitterna, som har delar av järntrådsfästet bevarat.