fbpx

En gammal potatisplockerska i Ö. Gerum

Digital utställning

Potatisplockerska vilar

Texten nedan är skriven av Karl-Anders Andersson och hämtad ur boken Dokument i svart och vitt. Den ger en bild av kvinnors livssituation för hundra år sedan. Bilden är fotograferad av Karl Fr. Andersson och är aktuell i Västergötlands museums nya utställning Lappat och lagat – en vandringsutställning producerad i samarbete mellan de kulturhistoriska museerna i Skaraborg.

Hösten har kommit. I Östra Gerum tar man upp potatis. Utanför en av de gamla ladugårdslängorna har en 89-årig gumma tagit sig en vilopaus och slagit sig ner med den fyllda potatiskorgen på en skottkärra. Är hon nöjd med sitt strävsamma liv? Ja, förmodligen, i varje fall om hon är gammelmor på gården. Är hon en backstugusitterska eller en fattig stugugumma, ser hon kanske saken något annorlunda. ”Hur mycket har hon i pension?” undrar ni säkert. Svaret verkar avkylande. Bedömningen måste utgå från att tidpunkten är sekelskiftet(Läs 1800-1900). Kung Oscar II hade 1888 yrkat på att överskottet på tullintäkterna skulle användas som ett slags ålderdomsförsäkring för arbetare. Trots protester från bondehåll antogs 1898 av riksdagen ett förslag om pensioner för alla fast anställda i industri- och jordbruksarbete och en del lägre tjänstemän. Men utredningarna drog ut på tiden, och först 1913 antogs av riksdagen slutgiltigt en lag om allmän pensionsförsäkring, vilken trädde i kraft påföljande år. Slutmålet var ett högsta pensionsbelopp av cirka 790 kr om året för män och 660 kronor för kvinnor. I realiteten var grundpensionen så sent som 1937 endast 75 kr om året vartill kom en dyrortsgrupperad tilläggspension. Den 89-åriga kvinnan i Gerum har alltså med största sannolikhet ingen pension alls. Det förtjänar också att beaktas att åtta timmars arbetsdag ännu inte existerade. Den reformen kom först 1919. Avundas ni den gamla? Att nå en hög ålder kan under gynnsamma sociala betingelser vara drägligt, även om ålderdomen avskärmar individen från mycket som människan i sin krafts dagar eftersträvar. Men det var säkert kärvt att vara gammal i sekelskiftets Sverige. Även relativt sett var potatisplockaren på bilden mycket gammal. Förr räknades man ofta som gumma vid 50 – 60 års ålder. Hur ska man annars tolka Anna Maria Lenngrens ord:

Vörda dessa strödda silver hår,

Läs ur ljusa ögat samvetsfriden

Och de dygder, som nu sexti år

Gumman följt så troget framåt tiden.”

Det anses att medellivslängden under de senaste 100 åren har ökat markant, på 1950-talet talades det om en medellivslängd på 68 år, mot en på 42 år 100 år tidigare. Statistiken tar därvid inte hänsyn till faktorer som å ena sidan, den stora barnadödligheten och dödsfallen i Allehanda ”obotliga” sjukdomar på 1800-talet, och å andra sidan den ökade åldringsdödligheten i cancer, hjärt- och kärlsjukdomar etc. i våra dagar. I själva verket levde många av dem, som hade sin uppväxttid på 1800-talet och som klarade av barndomsårens sjukdomar och umbäranden, lika länge som folk nuförtiden. Egentligen är detta märkligt med tanke på hur effektivt fördomar och vidskepelse liksom bristen på hygien motarbetade den ännu ytterst primitiva läkekonstens valhänta försök att finna botemedel. Lyssna bara på ett par exempel bland tusen och åter tusen lika skrämmande sådana från äldre tid. År 1730 riktade sig prästen i Norra Kyrketorp mot att ”gamle Jon Gunnarsson klufvit tvenne aspar och låtit sin hustru krypa derigenom på det hon skulle slippa frossan”. Över praktiskt taget hela Västergötland trodde man långt in på 1800-talet att blod från en avrättad brottsling kunde bota fallandesjuka, att vårtor och födelsemärken försvann om man lät ett lik ta på dem, att huvudvärk lindrades eller förbyggdes av guld- eller silverringar i öronen, eller att skärsår läktes bättre om man beströk dem med spott, snus kalk eller urin. Om allt sådant och annat ännu värre läser man bäst i Carl Martin Bergstrands bok: ”Sjukdomsbot i Västergötland under 1800-talet”(1950), som ger en kuslig bild av våra förfäders okunnighet och vidskeplighet. Men inte heller läkarna var som ovan antyddes kompetenta att lämna i allo vettiga ordinationer. Ännu i den officiella medicinska handboken för hela vårt land: ”Socken Apothek och någre Hus Curer utgifne under Kongl. Collegii Medici öfwereende och be. Andra Uplagan något förbättrad”, Stockholm, 1771, lämnas de mest förbluffande förbluffande råd. Sålunda sägs man till exempel kunna bli av med ”hufwudwärk af os” genom att man antingen använder de vanliga oftast verksamma medlen mot huvudvärk nämligen ”åderlåtning, afförande medel, klistirer och fotwatten, bärnstensolja bakom örat, hufwudomslag” eller ”spansk fluga i nacken” eller också ”twättar man pannan med ättika, drager ättika up i näsan och nedswäljer antingen et stycke kampfer stort som en nöt, eller tages prinsens droppar eller mixtura simplex. Snarast går det öfwer, om man lägger en jordtorfwa på pannan, där ej feber är närwarande”.

Det fanns förvisso orsaker till att medellivslängden i forna dagar var avsevärt kortare än nu.