fbpx

En symbol för lycka och välstånd

Digital utställning

Storken är förknippad med många sägner och myter. Dess högtidliga gång sägs bero på att storken från början varit en präst. Orsaken till förvandlingen var att prästen missbrukat sitt ämbete och fått som straff att förvandlas till en fågel utan tunga. Storken kan inte sjunga utan endast ”klappra med näbben”. Den blir mellan 95 och 110 centimeter lång och har ett vingspann på 183 till 217 centimeter, hanarna blir något större än honorna. Näbben är röd, fjäderdräkten är övervägande vit förutom arm- och vingpennor som är svarta. En stork kan bli mer än 25 år.

Vit stork häckar i Europa, norra Afrika och västra Asien. I Skandinavien häckar den numera endast i Danmark och Skåne. På 1700-talet skrev Carl von Linné att det fanns kopiöst med stork i Skåne, men att den var ytterst sällsynt på andra håll i landet.

Under 1800-talet var storken relativt vanlig i Skåne och delar av Halland men under 1920- och 1930-talen blev arten mycket sällsynt i Sverige. En av orsakerna anses vara rationaliseringen av jordbruket, då våtmarker dikades ut och tillgången på föda för storkarna hämmades. En häckning 1954 bedömdes länge som den sista. År 1979 startades ett avelsprojekt i Aneboda för att försöka rädda storkbeståndet. År 2020 har trenden vänt och 81 häckande par har räknats in i Skåne, som tillsammans fött över 100 ungar.

Storkarna är flyttfåglar som innan flytten samlas i flockar. De förflyttar sig genom att glida på varma uppåtvindar, vilket gör att de helst förflyttar sig över land. Storkarna som häckar i Skåne lämnar Afrika i februari och anländer till Skåne i början av april. I mitten av augusti flyger de tillbaka till Afrika igen. Under en livstid flyger storken cirka 385 000 kilometer, lika långt som det är till månen.

Storken är en symbol för den äktenskapliga troheten. Om man har ett storkbo på sitt hus så för det lycka med sig. Blir ett gift par osams i ett hus med ett storkbo på taket kommer dock storkarna att flytta. Myten att det är storken som kommer med barn till människorna, uppstod under slutet av 1700-talet och blev vanlig i Västeuropa under 1800-talet, då storken var en symbol för lycka och välstånd. Det var inte tillåtet att prata om sex och fortplantning med barn och därför uppstod myten om att barnen kom med storken, som i sin tur skulle ha hittat barnet i exempelvis en sjö eller på ett berg. I nacken på nyfödda kan det finnas en röd fläck som sades ha uppstått då storken plockade upp barnet. Troligtvis uppstår ”storkbett” genom små fel under embryots utveckling men fläckarna försvinner vanligtvis under barnets första år och är inte farliga.

När storkarna är tre till fyra år gamla bildar de oftast livslånga parförhållanden. Tillsammans bygger makarna boet som de gärna återkommer till år efter år och bygger vidare på, till slut kan boet väga så mycket som 1000 kilo. Bona är plattformsliknande och byggs oftast på tak, skorstenar eller på ett större avhugget träd. Ett storkbo på taket ansågs skydda huset från eld och gårdens kor från att drunkna.

Honan lägger vanligtvis fyra ägg, men kullar på upp till sju ägg kan förekomma. Paret ruvar äggen tillsammans i 29–34 dygn. Båda föräldrarna tar hand om ungarna, som blir flygfärdiga efter 58–64 dagar. Storken äter mest mindre djur, som insekter, groddjur, ormar, fågelungar och sorkar.

En stork fick inte dödas eller skadas, den som gjorde något sådant kunde räkna med att storken hämnades, antingen skulle personen själv dö eller dennes kommande barn bli dödfödda, någon i släkten bli vansinnig, eller så kunde boskap insjukna. Gjorde man en stork en tjänst kunde det i stället bli en belöning.

Trots det användes storken förr i folkmedicinen. Storkmagen ansågs vara bra mot förgiftningar. Fett från en stork sades kunna underlätta vid förlossning, vara bra mot halsont och lungsot. Storkkött skulle hjälpa mot svindel, reumatism och ögonproblem. Storklever, storkhjärta och spillningen rekommenderades mot fallandesjuka. Gallan troddes vara bra mot ögonproblem och inälvorna mot njursmärtor. Vid ledgångsreumatism var receptet att binda lederna med storksenor. De som fått slag skulle bli botade om de åt unga storkar.

Storken på bilden tillhör Katedralskolans naturaliesamling som är deponerad på Västergötlands museum.