1M16: 3033

En del föremål används som ett slags synligt regelverk i den kultur man delar med andra. Uttrycksformerna kan vara många, som kalendern man bokar tid på i hyreshusets tvättstuga, vagnmakarnas skrålåda, eller som grannkäpparna från Husaby.

År 1871 var de 100 år gamla. De beskrevs redan då som levande väsen:

”Dessutom finnes bland grannelagets tillhörigheter tvenne så kallade grannkäppar, vilka förtjäna sitt eget kapital, och det desto hellre som den äldste av dem just i dessa dagar fyller sitt hundrade år. Att han under denna tid hört och sett mycket, synnerligt under första hälften av sin tillvaro är utan allt tvivel. Desa käppar äro av alldeles lika dimensioner, hållande vardera i längd 2 och en kvarts aln och äro efter hemmanens antal delade i 12 avdelningar, varje avdelning försedd med bomärke för sitt respektive hemman. Den ena ändan är försedd med fyrkantig större knot av 5 tums längd och 3 tums bredd. Käpparna begagnades fordom vid de årliga gärdsgårdssynerna och bära årtalen den ena 1771 och den andra 1799 (av Harald Bengtsson i Prästegården gjord). Till en början ägde grännelaget icke mer än en käpp, men då hägnadernas längd allt mer ökades i den mån utmarkerna inskränktes genom nyodlingars och beteshagar inhägnande, blevo tvenne käppar av nöden, på det att synen kunde samtidigt fortgå på två avdelningar, samt medhinnas på samma dag.”

Gärdesgårdarna i byn kontrollerades vår och höst. Att ha dem i ordning var viktig. Boskapen skulle hållas borta från odlingarna och det krävde hela, täta och stadiga gärdesgårdar. Den gård som inte skött om sin del fick en skåra inskuren mitt för sitt bomärke och en bot. Skåran togs bort när boten betalts till byfogden. Berättelsen ovan är Johan Kjellqvists. Han var grannfogde 1871, när grannstämman den 1 maj samma år beslutade överlämna de redan då gamla grannkäpparna till Västergötlands fornminnesförening ”för att åt framtiden bättre förvara dessa saker”. Framtiden är nu, 150 år senare och den bara fortsätter.