fbpx

Gustaf Kolthoff

Gustaf Kolthoff

”Skall man tro, att passioner äro medfördda, ärfda, eller komma de genom odling eller, om jag så kan säga, genom smitta? Jag tror på det första. Själf har jag ej, och har aldrig haft, mer än en passion, jagtpassionen, eller rättare passionen för djurlifvet i naturen. Att jag föddes med denna passion, därom är jag säker”. Så börjar Gustaf Kolthoff sin bok ”Minnen – Från mina vandringar i naturen”, utgiven 1913 – samma år som han dog.

Gustaf föddes i Sandhems socken 1845. Hans passion blev även hans yrke då han arbetade som konservator vid Uppsala universitets zoologiska museum.

I boken berättar Gustaf om första gången han jagade räv med sin far, om fösta gången han fick ta med sig geväret och jaga helt själv och om en ”vingpenna af en hornuggla” och ett ägg som blev de första delarna av hans naturaliesamlingar. Gustaf började som barn att samla vingpennor från fåglar och fågelägg och ”ingenting här i lifvet har skänkt mig så mycken glädje som dessa samlingar, af hvilka jag lärt mig så mycket”.

Ett kapitel i boken tillägnar Gustaf sitt första besök vid Hornborgasjön i juni 1861. Han förundras över djurlivet runt sjön ”…jag försjönk i betraktelser öfver den musik, som var rådande rundt omkring mig. Säfsångarna sjöngo och skreko, som täflade de om att öfverrösta hvarandra, horsgöken surrade från alla håll högt uppe öfver mig, sumphönan ropade oupphörligt sitt ”huitt, huitt” inne mot land, vattenrallens gnisslande läte förundrade mig – jag visste ej hvad det var. Öfver allt var det lif. Sothönsen plaskade i vassen, fiskarna slogo i vattenytan, och ute från sjön läto de från äggen skrämda doppinghanarna höra sitt ”karrr-arrr”. Ett par fåglar dro tätt öfver vasssen förbi mig, och den ene af dem ropade oupphörligt ”orr, orr, orr”. Jag visste då ej hvad det var för ena, men nu vet jag det. Det var nämligen ett par viggar, som voro ute på sitt vanliga aftondrag.” På detta sätt fortsätter Gustaf beskrivningarna av hans första besök vid Hornborgasjön, en dag för över 150 år sedan.

Gustaf slutar kapitlet om Hornborgasjön med några reflektioner om hur livet runt sjön har förändrats. ”Korpen var vid den tiden allmän vid Hornborgasjön, där han i stor skala röfvade fåglarnes ägg och ungar. Underbart är, att fågellifvet i denna sjö kunde vara så rikt under en tid, då där vimlade af skadedjur. Glador, kärrhökar, falkar och hökar voro mycket allmänna, och kråkan plockade då som nu massor af ägg från sjöfåglar och vadar. Nu mer äro roffåglanra nästan försvunna, korpen sällsynt, och dock hafva de flesta sjöfåglar och ännu mer vadarna aftagit i hög grad… Under en följd af år utgjorde sedan Hornborgasjön och trakten däromkring ett forskningsfält för mig. Jag var där i tillfälle att se de framåtskridande kulturens inverkan på djurlifvet. Sjön sänktes, de ofantliga kärren och sanka ängarne torrlades, vadarna aftogo mer och mer, vissa andarter likaså, under det andra, som då ej funnos, nu invandrat. T. o. m. svalorna hafvamed träskens utdikning aftagit i hög grad, och däröfver får man ej förundra sig, då man vet, att de djur, på hvilka svalorna i regel lefva, ej kunna existera utan stillastående vatten.”