När människor hittar konstiga saker tar de ofta kontakt med sitt museum. När museipersonal sen väl tittar närmre på fynden visar det sig tyvärr ofta vara exempel på Moder Naturs nyckfullhet. Men ibland dyker det upp riktiga pärlor som t ex Ållebergskragen och Fröslunda-sköldarna.

Våren 1991 blev jag uppringd av en man som påstod sig ha hittat en bronshalskrage. Hans beskrivning av föremålet var tydlig och exakt och fick mig att tro på att vi här hade ett riktigt fynd på gång. Jag bokade av övriga ärenden för dagen och sammanstrålade med upphittaren vid bensinmacken i Gälleberg och – jodå! – beskrivningen jag fått per telefon var helt korrekt.

Fyndet var en halskrage i brons med utsökt spiralornamentik; ett högklassigt arbete från den äldre bronsåldern (ca 1200-1100 f Kr) vars like inte fanns i samlingarna på museet i Skara. Från länet finns tidigare fem stycken halskragar. Dessa fem har hittats i Gökhem, Varnhem, båda finns nu på Skövde Museum, Dimbo, på Göteborgs Arkeologiska Museum, Vilske-Kleva, på Falbygdens Museum, och Skärv, på Statens Historiska Museum. Från övriga landet finns det mellan 25 och 30 stycken varav 15 har hittats i Skåne.

Vi begav oss till fyndplatsen en bit in i skogen vid Stora Gälleberg i Daretorps socken. Fyndet hade mannen gjort i samband med en skogspromenad med hunden. På platsen hittade vi ytterligare en liten bit av kragen i en myrstack. Kragen hade hittats ungefär fem meter från en mindre väg invid en stubbe. Vägen går längs med en brant sluttning ned mot ett våtmarksområde. Hösten året innan hade sluttningen avverkats och markberetts och kragen hade kommit i dagen. Hela vintern hade den så legat där och väntat på vår vän med hunden.

Eftersom det inte är ovanligt att halskragar hittas tillsammans med andra föremål ville vi få till stånd en undersökning av platsen. Detta krävde överenskommelser med museiledning, länsstyrelse och markägare och skulle ta sin tid. För att inte obehöriga under tiden skulle lockas att ge sig ut och leta på egen hand, bestämdes att tillsvidare hålla fyndplatsen hemlig.

En vecka senare var vi tillbaka med både spade och metallsökare. Jordmassorna från området närmast fyndplatsen sållades igenom utan resultat. Vi fann bara myrägg och ilskna myror. Ett stort stenblock ett par meter från stubben tyckte vi kunde ha varit ett bra riktmärke för den som eventuellt deponerat kragen, men ingen nedgrävning kunde ses i jordlagren. Metallsökaren användes över hela hygget, men det enda vi hittade var gamla kapsyler och oljeburkar. Nu fanns det inte mer att göra för att kontrollera förekomsten av fler fynd. Lokalpressen hade tillkallats i samband med undersökningen och dagen efter kunde allmänheten läsa om fyndet i tidningarna.

Det dröjde inte länge efter tidningsartiklarna, förrän jag fick ännu ett telefonsamtal. Denna gång från en något förlägen man som hade en historia från sin barndom att berätta. Kragen hade hittats redan 25 år tidigare av två, då tiotolvåriga, pojkar. Kragen hittades egentligen i kanten av mossen nedanför sluttningen, när en av pojkarna sjönk ned med foten och kände något på botten som han tog upp. De fascinerades av ”skattfyndet” och tog det med sig ett stycke, men den var i vägen för pojkarnas lek och gömdes undan i en myrstack för att tas om hand vid en senare tidpunkt. Denna tidpunkt infann sig aldrig. De hade sporadisk kontakt genom åren och pratade då alltid om ”fornlämningen”. Under alla år behöll de fyndet som sin gemensamma hemlighet.

Tillsammans med de nu något äldre pojkarna tog vi oss ut till mossen för att se om de kunde minnas var de hittat kragen, den gången för länge sedan. Det visade sig vara svårt. Naturen hade förändrats, minnet svek och dessutom är ju verklighetsuppfattningen för ett barn annorlunda än för den vuxne, vilket bl a påverkar bedömning av storlek och avstånd. Några platser i terrängen pekades ut som mer troliga än andra, men närmre än så kom vi inte.

Vid ett par tillfällen avsöktes områdena med metallsökare för att försöka hitta fyndplatsen, men det var som att leta efter en nål i en höstack. Vi vet ju dessutom inte om det finns något mer att hitta. Halskragen var i stort sett hel, så några bitar från den kan man knappast hitta, och antagandet att fyndet består av flera föremål är ju bara en optimistisk förhoppning.

Fyndet av halskragen har i alla fall placerat Stora Gälleberg på den arkeologiska kartan och bevisar att även ”tassemarker” kan härbärgera märkliga ting.

Halskragen är idag utställd i ”Mellan is och eld” på Västergötlands museum i Skara.

Berättad av Ylva Nilson, 1:e antikvarie, arkeologiska samlingar