Blomsterspråkets ursprung har tillskrivits många olika länder, men enligt en av flera sägner uppstod det i antikens Grekland.  I skillnad mot idag användes där örter och blad från träd istället för blommor – mest känt är kanske lagerkransen som symboliserade seger och hjältedåd. Även om tanken om växters symbolik levt kvar sen antiken så tog blomsterspråket så som vi känner det idag sin början i det sena 1700-talet.

Ordet dyker först upp i ett brittiskt diktverk utav Christopher Smart under 1760-talet och till Sverige kom blomsterspråket officiellt genom boken ”Blomsterspråket eller Blommornas betydelse efter Österländskt sätt. En toilettskänk” 1827. Under den rådande romantiken tog blomsterspråket fart och utvecklades till ett avancerat symbolspråk där blommornas antal, färger och sorter kombinerades för att på ett hemlighetsfullt sätt utrycka budskap och känslor till mottagaren.

En röd ros blev en symbol för kärlek, gula tulpaner betydde det motsatta och persilja betydde att man var en hejare i köket. Blomman pensé kom att stå för kärleksfulla tankar, att tänka fritt och att överväga.

När romantikens känslosvallande era började avta och ge plats för realismens ideal tappade blomsterspråket sin betydelse. Men på grund av sin uppskattade symbolik levde blomsterspråket kvar här och där i både konst, litteratur och dekor.

I Just dekoren kom blomsterspråket att få ett nytt uppsving snart på 100 år efter sitt intåg när Jugendstilens naturimiterande ideal drog över Europa.  En tillbringare i museets samlingar bär just den typen av återupptäckt blomsterdekor. Tillbringaren är tillverkad av Rörstrand någon gång under perioden 1910-1926 och den handmålade dekoren i blått och grönt, föreställande ett knippe blygsamma penséer, bjuder användaren att tänka fritt och kärleksfullt.