Det är den 13 januari 1888 i en liten socken någon mil utanför Skara och en mindre församling till en tämligen nyupprättad förening håller en årsfest till minne av dess grundande. Den lilla socknen heter Hangelösa och ligger långt från storstäderna Göteborg och Stockholm, men den unga förening som idag håller sin årsfest är långt ifrån obetydlig för det. Det är nämligen här man kan se bland de tidigaste spåren av vad vi idag skulle kalla en modern demokratisk samverkan ute på landsbygden.

Vad festdeltagarna inte vet är att denna årsfest är föreningens sista då den bara fem månader senare, i juni 1888, håller sitt sista protokollförda sammanträde och föreningens fyraåriga verksamhet tar sitt slut.

Den unika föreningen går under namnet Enigheten och bildades den 13 januari 1882 i Hangelösa socken. Bland de individer som stiftade föreningens lagar och bestämmelser var smeden, snickaren och tandutdragaren Per Algot Zetterman (1839- 1919) vars smedja och snickarbod finns bevarad i Fornbyn i Skara. Per ärvde nämnda smedja och snickarbod från sin far, Anders Zetterman d.ä, där han utförde sitt smides- och snickeriarbete av bland annat hyvelbänkar och bokskåp – han ska även ha dragit ut tänder på folk.

Det var Per Algot Zettermans son, Anders Zetterman d.y., som skänkte smedjan och snickarboden till Fornbyn. Utöver att vara smed och snickare blev Per även utvald till den nygrundande föreningens stiftare och dess förste ordförande – där han tjänade och blev ”en mycket betrodd man”. Vid sin sida hade Per bland annat föreningens övriga upphovsmän: skolläraren Adolf Westdahl som blev sekreterare ”med vacker handstil och i konstmässigt svarvade meningar”, målarmästaren L. A. Lugner, skomakaren P. G. Larsson, och hemmansägarna Adolf Källén och S. F. Fransson.

Vad var det då som gjorde föreningen Enigheten från Hangelösa så demokratisk? Jo, nämligen att föreningen välkomnade kvinnor att delta under förhandlingar och diskussioner och vara en del av socknens utvecklingsprocess. Enligt paragraf 10 i föreningens stadgar så har att alla människor i socknen, oavsett kön, som är över ”myndig ålder” främja socknens ordning, sedlighet och utveckling med deras förmåga att sammanträda, diskutera, förhandla och bestämma över samfundets utveckling och engagemang.

I föreningens stadgar går det även att läsa hur man genom djupgående sammanträden främjade socknens ordning och sedlighet. Dessa sammanträden skulle fungera som lokala forum där byborna kunde samtala och utväxla åsikter om förhållandena ute på jordbruksmarken och för befolkningen.

I texten ”Något om föreningen Enigheten i Hangelösa” ur Västgötabygden nr 1, 1957 presenterar skribenten E. Karlberg ett flertal exempel på frågor som föreningen diskuterade:

• Vilket cirkulationsbruk är lämpligast för trakten?
• När bör höskörden företagas?
• Hur skall man göra för att få säden torkad?
• Hur bör ladugårdsskötseln bedrivas så att den ger största möjliga avkastning?
• Hur skall utfodringen bedrivas för att mjölkutvinningen skall bli fördelaktigast?
• Vad skall man lämpligast ha till strö i ladugården?
• Bör man ordna med kreatursförsäkring?
• Skall man försöka åstadkomma ett socken-mejeri?
• Hur skall man kunna orda med en inköpsförening, särskilt för gödningsämnen, kraftfoder, stängseltråd och brandsprutor?
• Hur skall man få till stånd en signalanordning för väderlekstelegrammens bekantgörande under skördetiden?

Det var med andra ord både stora och viktiga frågor som togs upp under föreningens förhandlingar kring socknens tillväxt.

Enligt Karlberg hade samtliga medlemmar rätten att medverka och ”så mycket i hans förmåga står bland sin omgifning vaka öfver och befrämja ordning och sedlighet”. Sammanträden skulle hållas fyra gånger om året och för att fortsätta att vara medlem i föreningen måste varje individ betala en årlig medlemsavgift på en krona, vilket sedermera skulle sänkas till femtio öre 1886.

Karlberg menar att föreningens val att välkomna kvinnor att aktivt delta under sammanträden, förhandlingar, diskussioner och bestämmelser vid tiden var en unik utveckling på den svenska landsbygden och något som visar på tidiga demokratiska linjer i en tid då det i Sverige ”icke fanns någon demokrati”.

Att representation var centralt för föreningen är uppenbart då inte bara kvinnor var företrädda under mötena, utan även individer med enskilda yrken och stånd – något som visade sig allmänt mycket populärt, inte minst från prästståndets sida. Från ett sammanträde från 1883 lyfte kyrkoherden C. F. Lokrantz ”vid avflyttningen från trakten […] den trevnad han alltid haft vid förenings sammanträden”.

Det visar sig även att föreningen hade ett starkt intresse riktad till socknens utbildning, då föreningen anordnade gratis skolundervisningar med lärare inom ett flertal ämnen. Bland annat undervisades man i träslöjd där ingenjören W. Nordin skötte undervisningen i lokaler utlånade av andra medlemmar i föreningen. Vidare inrättade föreningen en ”ambulerande” småskola i trakten i syfte att förbättra skolundervisningen i socknen. Det fanns även undervisningar i vad vi idag skulle kalla hemkunskap där man bl.a. anordnade utställningar av ”matnyttig svamp” där studenterna fick lära sig vilka svampar som gick att äta och hur man tillagade dem.

Inom föreningens pedagogiska satsningar ser vi ytterligare demokratisk utveckling där kvinnor inte enbart hade rätten uttrycka sina åsikter utan även rätten att arbeta som lärare och tjäna egna pengar inom föreningens utbildningssektor.

Men det var mer som diskuterades i föreningen. Karlberg lyfter bl.a. fram att skolsparkassa föreslogs och inrättades genom skolläraren Westdahls. Man diskuterade byggandet av fattighus samt bildandet av en sjukhjälpsförening. En gång diskuterades huruvida ej huvudbonaden borde få sitta på vid gudstjänstbesök vintertiden, och på förslag av regementspastorn Strömbom enades man om parollen: ”Mössorna på!”. Det sistnämnda exemplet visar ytterligare hur föreningen låg före sin tid genom samarbete och förståelse mellan olika stånd, kön, civiltillstånd och yrken. Regementspastorn Strömbom skulle inte bara tillåta bönder att ha mössor under gudstjänsten vintertid, under hösten 1883 tog han även på sig ansvaret att anordna svamputställningen – ett tecken på den närhet som fanns mellan socknens befolkning och hur bönderna kunde enas med prästeståndet.

Föreningen Enigheten i Hangelösa visade även ett starkt intresse för nykterhetsrörelsen och diskuterade till vilken grad starka drycker skulle accepteras. Diskussionen gav upphov till vad Karlberg uttrycker som en het debatt där ”ingen enighet vinnas”.

Följande är ett protokoll där man kan läsa hur man diskuterade frågan om nykterhet i socknen med skollärare Adolf Westdahl och ingenjören W. Nordin på ena sidan och medlemmarna Falk och Berg på den andra:

Falk – ”Godtemplarna gå för långt i sina fordringar om nykterhet, men det borde bildas en nykterhetsförening hvars medlemmar förbunde sig att ej begagna spritdrycker, dock borde maltdrycker vara tillåtna.”

Berg – ”Det från gästfrihetens synpunkt ej torde vara lämpligt att helt och hållet vara utan just de varor som det nu vore fråga om att icke allt förtära. Det är icke heller så att sparsamhetens intresse blir genom dylikt tillgodosett ty det är till exempel icke billigare att bjuda på kaffe än att som nu ofta är brukligt bjuda på något spirituosa. Från gästfrihetens synpunkt sedt är förslaget ej antagligt.”

Nordin – ”Enighetmedlemmarna måtte förbinda sig till att ej förtära hvare sig sprit eller maltdrycker i staden, men att det däremot må stå hvar och en fritt att i sitt hem använda eller icke använda omtalade drycker.”

Westdahl – ”Med en förening sådan såsom den förslagits af Falk och af Nordin nästan ingenting uträttas, utan om man verkligen vill nykterhet bör man taga steget fullt ut och besluta sig för absolut nykterhet. Man bör alltså blifva godtemplar.”

6 år, 5 månader och 17 dagar efter att föreningen bildats hölls det sista protokollförda sammanträdet. Därefter följde inte någon dokumenterad verksamhet och från och den 30 juni 1888 blir Enigheten tyst. Huruvida föreningen fortsatte sin intensiva verksamhet i socken är oklar och sommaren 1888 kan därmed ses som föreningens sista offentliga arbete – så vitt vi vet.

För den lilla socken Hangelösa någon mil från Skara, som med en befolkning på ungefär 900 invånare under 1880-talet, förblir föreningen ett exempel på vad Karlberg uttrycker som en unik demokratisk utveckling som för sin tid var långt före den demokratisering som Sverige skulle få uppleva först under nästkommande sekel.

För Per Algot Zetterman och dennes familj föll ansvaret att på sin gård – Gategården i Hangelösa – förvara föreningens protokollsbok. Per avled 1919 och hans son Anders Zetterman d.y. skulle inte enbart ärva gården, smedjan och snickarboden som idag står i Fornbyn, utan även bli betrodd protokollsbokens förvarande. Anders var ”en betrodd kommunalman med stort intresse för hembygden och dess öden genom tiderna”.