I samlingarna på Västergötlands museum finns ett stop med nationalromantiskt motiv av Karl XII på Björnjakt vid Kungsör. En tillsynes rasande björn står på bakbenen med blottande tänder medan Karl går den till mötes med höjd knölpåk.  Bakom några träd står flera män med långa vassa tjugor och hejar på. I boken Svenska folkets underbara öden, band IV, sida 521 går det läsa följande:

Den 9 mars 1700 var Karl på björnjakt på Kungsör och hade med sin knölpåk slagit en stor best till marken, då en kurir kom framskyndande till honom i skogen. Han förde med sig ett budskap från generalguvernören i Livland, den gamle trofaste Erik Dahlberg. Mitt under djupaste fred hade sachsiska trupper försökt överrumpla Riga. Lugnt lyssnade sjuttonåringen på berättelsen om vad som inträffat. ”Det är underligt, att båda mina kusiner vill ha krig. Må då så vara! Vi hava en rättfärdig sak, och Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena; sedan får jag tala med den andra. Och med ett leende på läpparna försäkrade han den franske minister som var inbjuden att delta i jakten: ”Vi ska snart få konung August att återvända samma väg han kommit.” Och så gav han befallning om att jakten skulle fortsätta. Lugn och självbehärskning framför allt! Hur skulle ynglingen annars kunna behärska ett helt folk? Och med tankarna riktade på en farligare jakt, som förestår, går han på nytt till anfall mot skogarnas konung. Själv slog han omkull ännu en väldig björn, som bands och lades på en släde tillsammans med de andra och under jaktmusik färdades de till Kungsör. Men när jakten med dess festligheter var slut, återvände Karl till huvudstaden för att leda rustningarna.

Björnen fridlystes 1927, då fanns cirka 130 stycken kvar i Sverige sedan dess har stammen ökat och uppgår idag till nästan 3000. Björnar skyr människan och en frisk björn går inte till anfall, i regel inte ens om en människa kommer för nära en hona med ungar. En trängd björn kan däremot göra skenanfall för att skrämmas, men inte för att döda. 

Björnen har bra väderkorn och upptäcker en smygande person på över 250 meters håll. Den är väldigt skicklig på att ta skydd, därför är det sällsynt att träffa på en björn ute i naturen.

 I skriften Säkrare Björnjakt, Svenska jägareförbundet, står det att en björn som står på två ben gör det för att få överblick och i det läget attackerar den aldrig. Så björnen på stopet som framstår som vildsint kanske bara funderar på vad det är som pågår?