fbpx

“Sanna Gran minns om Brevik”

Digital utställning

Här ser vi systrarna Andersson från Breviks socken i Karlsborgs kommun. Bilden är tagen 1924 i Joel Bengtsson ateljé i Tibro. Från vänster poserar Greta, döpt till Margareta, född 1903 och 21 år på bilden, Astrid född 1908, 16 år, Sanna(Susanna) född 1893, 31 år, och Hulda född 1901, 23 år.

De bär liknande småmönstrade bomullsklänningar i rutigt och prickigt. Klänningarna, tillsammans med det långa böljande håret och den målade fondväggen med det ursvenska landskapet, ger bilden ett oskuldsfullt och trolskt uttryck. Enligt Pingströrelsen som vid denna tid vuxit sig stark i Sverige tilläts inte kvinnor klippa sitt hår, kanske är det orsaken till att de låtit sitt hår växa så långt. Sannas hår når ända ner till knäna. Detta kan i så fall förklaras med att hon är äldst: med tio år längre hår. Systrarna ska ha varit musikaliska och kreativa och de musicerade flitigt.

De var fyra av totalt tolv syskon: Arvid, Karl, Susanna(Sanna), Anders, Gustaf, Axel, Erik, Hulda, Helge, Margareta(Greta), Nils och Astrid. Deras föräldrar var Oskar Andersson född 1862 och Louisa Larsdotter född 1863, vid sin död boende i Ingarydsvad.

Som vuxen återvände Sanna ofta till sin hembygd i tanken. Nedan följer några stycken hämtade ur Sanna Gran minns om Brevik, texter hon nedtecknade 1982, 90 år gammal. Det lilla maskinskrivna häftet beskriver detaljrikt namn på gårdar, människor och boställen:

”Jag tänkte skriva om en gammal by som var belägen i Breviks socken, men är borta nu. Västerås, där var många små stugor. Min farfar och farmor bodde där. Farfar hade byggt deras stuga. Min far föddes där och sedan föddes hans yngsta syster där också. När min far sedan gifte sig, bodde mina föräldrar hos farfar och farmor några år, så vi var fyra barn när vi flyttade ifrån Västerås till Gashult. Då var jag på tredje året men jag minns den dagen, mamma bar Anders på armen, jag bar en liten kaffekokare. Vi hade bara ett rum och kök. På vintern kunde vi inte vara i köket mer än när vi bakade i den stora ugnen, det var dåligt golv och kallt. Det var ju ett husarboställe för Skallhult, så bönderna skulle reparera men det blev aldrig gjort. Bönderna hade ju inga pengar till det. Vi bodde där i tio år. Det var 1906 som mina föräldrar och syskon flyttade(tillbaka) till Västerås. Jag var 13 år då och gick och läste för prästen. Jag flyttade då till Kleven, en gård i Brevik. Karl flyttade till Västerhönsa. Arvid flyttade till Östergötland. År 1909 flyttade de(familjen) till Ingarydsvad. De fick det ju bättre då, men mera arbete.”

Några utvalda verser ur den avslutande dikten, av Sanna:

En sjuttonårig flicka från hemmet for

jag lämnade syskon samt fader å mor

å många goda vänner uti mitt fosterland

och sen jag styrde färden allt ut till västerns strand

 

Jag minns de dagar ofta och jag ej glömma kan

När vi i syskonringen, nu ropade varann,

vi lekte hök å duva och mycket mer därtill,

som jag ej kan beskriva och icke känner till

 

Ty när jag hade varit i västern ej ett år

Då fick jag fick underrättelse av en sorg som var för stor

Att herden hade tagit min fader hem till sig

Å tretton, barn å hustru han lämnat efter sig

 

Ett slut jag nu vill skriva, ty ringa är min kraft

Och jag ej orkar rita, mitt bröst är sammansatt

Av sorger och bekymmer för syskon och för mor

Jag hoppas att vi kommer att mötas i änglars kor

 

Där får vi evigt glädjas, uti Guds Stora sal

Av mångahanda fäder, där räknas inga fel

Där är vi alla lika båd gammal såsom ung

Båd fattiga och rika, om än det är en kung