Agnes de Frumerie bestämde sig 1919 för att börja arbeta med pâte-de-verre. Översatt från franska betyder det deg av glas. Degen bestod av finmalet glas, emaljpuler och naturgummi som brändes på lägre temperatur än annat glas. Resultatet blir ett halvopakt glas och Agnes skulle använda tekniken till att göra konstglas. Hon skulle stöta på många svårigheter, ha höga kostnader och kämpa under lång tid för att producera sitt konstglas.

De få yrkesverksamma konstnärer som arbetade med pâte-de-verre ville inte dela med sig av sitt hantverkskunnande. Agnes fick råd, men otillräckliga. Istället fick hon experimentera sig fram till sina resultat och konstnärernas slutresultat kom därför att skilja sig åt. Under det första året 1921-1922 tillverkade hon 275 vaser som alla var misslyckade. De följande två åren blev tio alster per år lyckade. Efter tio års arbete lyckades var femtonde försök. För att inte göra samma misstag flera gånger gjorde hon en skiss på varje konstverk och förde anteckningar över föremålets ämnesproportioner och bränningstemperatur.

Agnes tillverkade vaser, skålar och reliefer i pâte-de-verr. Motiven var ofta hämtade ur naturen eller inspirerade av sagans värld. Det halvgenomskinliga glaset lämpar sig väl till att leka med ljuset för förstärka såväl relief som färg – något Agnes gjorde i sin ateljé.