Idag är det snarare en svårighet att undvika socker än att få tag på det och färgglada läskburkar och godisförpackningar pockar på vår uppmärksamhet i kassakön. Godis, läsk och andra sötsaker förknippas idag med fest och fredagsmys men från 1800-talets första hälft till 1900-talets mellankrigstid kunde socker ha helt andra kopplingar. Ett exempel på det är den här så kallade begravningskonfekten.

Under det sena 1700-talet upptäcktes betsockret och under det tidiga 1800-talet utvecklades tekniker för att utvinna socker i stor skala. I och med det ökade sockerutbudet så spred sig bruket av begravningskonfekt och under 1800-talets senare del var konsumtionen av sorgekarameller och begravningskonfekt en självklar del av sorgehögtiden.

I sorgehuset bjöds gäster på kaffe och sötebröd, varpå man bjöd på middag och avslutade med utdelning av särskilda begravningskarameller som gästerna kunde ta med sig hem. Men begravningskonfekten var inte till för att äta, de var av ett symboliskt slag. Det visar på sockrets ställning som konsumtionsvara under 1800-talet. Sockret värderades högt symboliskt och var fortfarande dyrt för gemene man och fick därför en roll i hedrandet av den döde.

De omsorgsfullt inslagna sorgekaramellerna pryddes med ord, bilder och symboler som skulle ge utryck för saknaden efter den bortgångne. De var tänkta att fungera som minnen och skulle sparas och konsumeras på ett mentalt plan.

Vi vet inte till vems begravning denna begravningskonfekt gjordes, men donatorn hade sparat den ända fram till sin egen bortgång. Kanske användes den som ett minne av nära och kära som inte längre finns.