fbpx

Tegelrör till dikning

Tegelrör

1M16: 89581

För avkastning på böndernas grödor är vattnet en viktig naturresurs. Sedan 1800-talet har människan förändrat landskapet genom sjösänkningar, mossdikningar, stora dikningssamfälligheter, täckdiken och invallningar för att kontrollera vattnet och få bra skördar. Vattnet har genom dessa åtgärder blivit mindre och mindre synligt i odlingslandskap. I Västergötland finns flera tusen mil rörledningar.

Befolkningen ökade kraftigt under 1800-talet. Sverige hade svårt att föda befolkningen och upp emot en miljon svenskar emigrerade. Man behövde därför rationalisera jordbruket och öka nyodlingen. För att öka den odlade arealen främjades nyodlingar genom sjösänkningar, utdikningar och invallningar.

Före 1850 fanns mest gränsdiken mellan olika ägare eller öppna tegdiken mellan olika skiften. Dessa öppna diken tog mer mark i anspråk, de var i vägen när man arbetade med marken och de krävde underhåll då de annars växte igen. Man började därför med enklare täckta diken. Edward Nonnen var pionjär med att introducera täckdikning istället för att ha öppna tegdiken. På 1830-talet anskaffade han en maskin från England som kunde framställa tegelrör och tegelrören blev dominerande vid täckdikningar. Det fanns i Skaraborg många tegelbruk som framställde sådana tegelrör fram till 1970-talet.

Dikningslagen från 1879 påverkade möjligheterna att dränera – både med öppna diken och täckdiken. Enligt lag hade man rätt att dika även om vatten leddes över grannens gård. Grannen kunde vid sådana tillfällen kräva att diket grävdes så det även gynnade honom. För sådana dikningar bildades samfälligheter i vilken gemensamma kostnader fördelades efter respektive nytta man hade av dikningen. Med den nya lagen blev det även möjligt att sänka sjöar eller invalla strandängar. Hornborgasjön är ett exempel på en sjösänkning med hjälp av dikningslagen.

Under 1950-1970-talen kulminerade täckdikningen i Västergötland. Flera tusen mil öppna tegdiken försvann under den här tiden. Landskapet har därmed fått den moderna struktur vi finner idag. I växtodlingen finns idag inte odränerad åkermark. Vatten finns men syns inte då det kontrolleras. Det rinner en meter ned i marken i rör av tegel, plast eller betong.