Transformatorhuset är byggt 1918 efter en av Vattenfalls tidigaste typritningar. Det har tillhört Skallmeja Elektriska Distributionsförening och stod då på Kättorps gård i Norra Härene utanför Lidköping. År 1984 sattes det upp i Fornbyn. När landsbygden elektrifierades byggdes under några decennier många sådana små transformatorhus av trä, idag är nästan alla borta.
Skallmeja Elektriska Distributionsförening
Den svenska processen av att elektrifiera landsbygden påbörjades under den första hälften av 1900-talet, vilket medförde att små transformatorhus av trä som det i Fornbyn uppfördes runt om i landet. Elektrifieringen påskyndades av bristen på lysfotogen och oljor under första världskriget. I Skaraborgs län bildades under åren 1916 till 1925 cirka 100 andelsföreningar för distribution av elektricitet, och 1925 hade drygt 800 transformatorer för landsbygdsdistribution tillkommit i länet.
Transformatorhuset som nu står i Fornbyn byggdes 1918 vid elektrifieringen av Skallmeja och Norra Härene socknar av Skallmeja Elektriska Distributionsförening (bildad november 1916) efter typritningar från Vattenfall. Under sin användningsperiod var transformatorn kopplad till Trollhätte kraftverks stamlinje genom Skaraborgs län. Denna stamlinje uppfördes 1910–1911 och gick från Trollhättan till Håkantorp och vidare till Skara och Skövde. Trollhätte kraftverk ska enligt Vattenfall ha haft en 10 kV ledning från den stora transformatorstationen i Skara till en betydligt mindre transformatorstation som låg i närheten av Skallmeja kyrka. Där skedde transformering ned till 3 200 volt som var den spänning vid vilken föreningen köpte sin elkraft. Frekvensen var 25 Hz. Föreningsnätet kom att omfatta 5 transformatorer vari spänningen sänktes från 3 200 till 380 volt.
Det sju meter höga transformatorhuset är asymmetriskt med ett nedre parti som är bredare och en övre smalare tornliknande del för de inkommande och utgående ledningarna. Modellen kallades därför i folkmun för ”giraff”.
I en tidning från 13 maj 1985 kan man bland annat läsa att ”Giraffen från Skallmeja kom till Fornbyn”. Ganska snart övergick man till att bygga raka och högre transformatorhus med två våningar. I dem placerades högspänningsinstrumenteringen på det övre planet och de blev därmed säkrare. Att den här typen av byggnad för att skydda transformatorn tillkom, berodde också på materialbristen under första världskriget. Bristen på olja gjorde att man inte kunde använda oljekylda stolptransformatorer och lösningen blev att i stället använda öppna luftkylda transformatorer. De öppna transformatorerna blev dock ingen permanent lösning då det alltid fanns en risk att transformatorn skulle kunna skadas av yttre faktorer, framför allt vädret. Resultatet blev att man utvecklade den modell av transformatorhus som idag går att se i Fornbyn. Idag är de allra flesta av dessa transformatorer borta, vilket gör exemplaret från Norra Härene till ett levande minne av elektricitetens utveckling och historia på landsbygden i början av 1900-talet.
Flyttningen till Fornbyn
Skallmeja Elektriska Distributionsförening lades ner 1977. Transformatorbyggnaden från Norra Härene ansågs speciell och magasinerades därför 1981 vid Håkantorps sekundärstation. Den flyttades till Fornbyn år 1984 efter det att Vattenfall skänkt den till länsmuseet. Vattenfall iordningsställde byggnaden och monterade de elektriska installationerna så att de skulle kunna fungera om transformatorn anslöts till elnätet.
Texten är hämtad ur ”Utomhus. Fornbyn i Skara och andra friluftsmuseer” (2022). Skara: Västergötlands Fornminnesförening.
