Vädersågen från Ekeskog söder om Töreboda är troligen byggd 1861. Den förmodades vara den sista av sitt slag i Västergötland när den flyttades till Skara år 1927. Sågverket är en enbladig ramsåg som drivs med vindkraft. Hättan med vingarna kunde vridas mot den rådande vindriktningen. Sågen hade en kapacitet av sju till åtta stockar per dag vid god vind. Vindkraften kunde även kopplas till en hyvel för tillverkning av takspån. Sådana spån ligger på sågens tak.
Ett vinddrivet sågverk
Ursprungligen kommer vädersågen från Ekeskogs socken i Vadsbo härad, söder om Töreboda. På en bräda i byggnaden finns årtalet 1861 angivet och det förmodas vara sågens byggnadsår, men det finns också andra noteringar i sågen som säger att den ska ha flyttats från sin ursprungliga plats 1879. Historien berättar att sågen först uppfördes av några bönder i Ekeskog på en plats som då var allmänning. 1879 förvärvades den av snickarenPer Larsson, som flyttade sågen till sin fastighet Eketomten, en knapp kilometer öster om Ekeskogs kyrka. Han kallades Snickare-Per och var född 1840. När han närmade sig de 80 blev sågens framtid oviss, men en kontakt med Västergötlands Fornminnesförening ledde till att sågen så småningom flyttades till Skara.
I början av 1920-talet bedömdes den vara Västergötlands sista vädersåg som fortfarande var i funktion. Att se vädersågen i verksamhet ansågs så pass unikt att bland annat arkitekten Ferdinand Boberg avbildade sågen 1923. Han tecknade även av ett par andra vädersågar i Skaraborg, nämligen i Uggletorp i Fägre socken, inte så långt från Ekeskog samma år, och i Breviks socken norr om Hjo redan 1916. I Brevik fanns vid sekelskiftet 1900 fem vädersågar, men den Boberg tecknade av var den sista som fanns kvar och den raserades i en höststorm 1918. En modell av denna såg finns bevarad på Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ekeskogssågen drivs av vindkraft. På själva såghuset som inrymmer ramsågen, står ett torn som överst har en vridbar hätta där vingarna är fästade. Hättan med vingarna kunde vridas mot vindriktningen med hjälp av långa vridstänger som manövrerades från marken. Såghuset är byggt av stolpverk där den östra, längre, delen var öppen tills sågen ställdes upp i Fornbyn. Idag är hela byggnaden klädd med en omålad lockpanel. Alla tak omlades med spån 2007, då också vingarna nytillverkades med ledning av äldre fotografier. Även senare har takspånen bytts ut. 2007 byttes också delar av stolparna i stommen till tornet, liksom åsarna i den västra delens tak. Sågen från Ekeskog är utrustad med en enbladig ramsåg och en spånhyvel. En bra dag med god vind hade sågen en kapacitet att kunna såga upp till åtta stockar per dag. Hyvling av takspån gick snabbare. Takspån var vid 1900-talets början ett mycket vanligt material för täckning av tak på ekonomibyggnaderoch som undertak till tegeltak.
Vinddrivna sågverk har inte varit lika vanliga som vattendrivna, men de har förekommit där det råder brist på vattenkraft eller blåser mycket, såsom i Götalands slättbygder och på Gotland. I Västergötland har de förekommit framför allt i Vadsbo och Kåkinds härader. Idén med vinddrivna sågverk kom från Holland redan vid 1500-talets slut, där de användes för att såga trä till fartygsbyggen. År 1724 uppfördes en större vädersåg av holländsk typ i Göteborg. Såggatan i Majornaär ett minne från denna vädersåg. På Gotland finns envädersåg bevarad på friluftsmuseet i Bunge. Ytterligareen vädersåg finns bevarad i Mariebergsskogen i Karlstad. Den kommer från Botilsäter på Värmlandsnäs och liknar närmast en holkkvarn till modellen.
Flyttningen till Fornbyn
Vädersågen från Ekeskogs socken flyttades till Fornbyn i Skara år 1927. Innan dess fotograferade museiintendenten Sanfrid Welin den på sin gamla plats 1923. Vädersågen i Ekeskog uppmärksammades som nämnts också av Ferdinand Boberg som avbildade den samma år.
Texten är hämtad ur ”Utomhus. Fornbyn i Skara och andra friluftsmuseer” (2022). Skara: Västergötlands Fornminnesförening.
