En anatomisk modell i papier-maché
1M16-107344:15
Ur museets liggare: Människa (Homo sapiens L.): Fullständig papiermaché-modell i naturlig storlek, söndertagbar och av synnerligen förnämligt utförande, inköpt från Audin i Paris 1869 för 770 Rdr.
Historien om anatomiska modeller sträcker sig från antika djurdissektioner och renässansens kartläggning av människan till dagens högteknologiska modeller. Utvecklingen kännetecknas av en övergång från textbaserad inlärning till detaljerade illustrationer och sedan till tredimensionella modeller som användes för att visualisera anatomin, vilket förändrade medicinsk och konstnärlig utbildning fundamentalt.
De äldsta kända vetenskapliga dissektionerna gjordes i Alexandria på 200-talet f.Kr. Under denna period baserades mycket av kunskapen på auktoriteter som Galenos, vars anatomiska beskrivningar, baserade på djurdissektioner, inte ifrågasattes på många hundra år.
År 1543 publicerade Andreas Vesalius verket De humani corporis fabrica (Människokroppens byggnad) och han räknas som ansvarig för den moderna anatomin. Verket var banbrytande eftersom det var den första boken med detaljerade, anatomiskt korrekta illustrationer som visade hur kroppen ser ut inuti, baserat på Vesalius egna dissektioner av mänskliga kroppar. Hans arbete visade att Galenos hade haft fel på många punkter och lade grunden för all modern anatomisk forskning. Även Leonardo da Vinci gjorde otroligt detaljerade anatomiska teckningar av människokroppen, många som används än idag, men han publicerade aldrig dessa.
Under 1700-, 1800- och tidiga 1900-talet blev anatomiska modeller, både som illustrationer och som tredimensionella modeller, en grundsten i konst- och medicinsk utbildning. Konstakademier använde anatomiska modeller och gipsavgjutningar för att lära studenter att teckna och gestalta människan på ett realistiskt sätt. Med en ökande vetenskaplig förståelse för kroppens funktioner och sjukdomar utvecklades mer avancerade modeller inom den medicinska utbildningen, inklusive vaxmodeller för att illustrera fina detaljer och senare modeller för patologiska tillstånd. Under 1900-talet skedde en övergång till att använda plastmodeller.
Den anatomiska modellen på Västergötlands museum kallas ”Fransosen” och är tillverkad i Paris i materialet papier-maché och konstruerad för att kunna plockas isär – därav namnet ”homme clastique”. Skara Läroverk köpte modellen 1869 och använde den i undervisningen tillsammans med modeller av öga, öra och strupe. Modellen bygger på en idé av Louis Auzoux och åtföljdes av en fransk instruktionsbok.
