Öga
1M16-107344:16
Ur museets liggare: Papiermaché-modell av öga i stark förstoring, inköpt från C. G. Collins optiska magasin i Stockholm 1861.
Ett öga (latin oculus) är ett anatomiskt organ för att uppfatta ljus. Det finns ljuskänsliga organ i nästan hela djurriket, från enkla varianter som bara skiljer mellan mörker och ljus till komplexa sinnen som skapar bildseende.
Hos ryggradsdjur och vissa blötdjur sker synen genom att ljus projiceras på näthinnan (retina). Ögat är ofta sfäriskt med en lins som fokuserar, en iris som reglerar ljusinsläpp och en glaskropp av genomskinlig vätska. Vissa djur (fiskar, bläckfiskar, ormar) har en fast lins och fokuserar genom att förflytta linsen, liknande en kamera. Hos leddjur finns fasettögon, där många små linser var och en samlar ljus – de kan ge ett nästan 360° synfält och är mycket känsliga för rörelse.
Näthinnan innehåller ljuskänsliga celler: stavar som är känsliga i svagt ljus men inte upptäcker färg, och tappar som ger synskärpa och färguppfattning i bra ljus. Människans näthinna har blinda fläcken (där synnerven lämnar ögat) och gula fläcken (macula lutea) med centralgrop (fovea) för skarpaste seendet.
Ögonrörelser styrs av sex yttre muskler fästa i ögonhålan, vilka kontrolleras av kranialnerver. Ögonen skyddas av ögonlock, ögonfransar och tårvätska, som håller ytan fuktig och sköljer bort skräp.
Utvecklingen av ögat är ofta citerad som ett exempel på evolutionens komplexitet. Teoretiska modeller visar att ett enkelt ljuskänsligt organ med små förbättringar kan utvecklas till ett komplext bildskapande öga på relativt kort tid. Trots stor variation i struktur – exempelvis mellan ryggradsdjur och blötdjur – finns ofta likheter i funktion och princip för synsystemet.
