En dissekerad groda
1M16-107344:337
Ur museets liggare: Vanlig groda (Rana temporaria L.): Hona i form., uppdiss., Skåne april 1931, skänkta av P.-M. Lovén.
Att dissekera innebär att sönderdela en organism — djur, människa eller växt — för att studera dess inre strukturer och funktioner. Ordet kommer från latin: dis- (isär) och secare (skära).
Metoden delas ofta in i två typer: skarp dissektion där man använder skalpeller eller saxar för att skära vävnader, och trubbig dissektion där man med fingrar eller trubbiga instrument separerar löst förbundna delar.
Anatomisk dissektion har en lång historia — tidigt hindrades den ofta av religiösa och filosofiska tabun mot att skära i döda kroppar.
Under antiken pågick dissektioner bland annat vid forskningscentret Museion i Alexandria, men sedan förbjöds metoden länge.
Det var först under 1500-talet som dissektion åter blev tillåten, bland annat tack vare Andreas Vesalius som dokumenterade kroppens anatomi i detalj.
I Sverige var Olof Rudbeck d.ä. pionjär inom detta under 1600-talet vid Uppsala universitet.
Idag används dissektion främst inom medicin och veterinärutbildning — på donerade kroppar i kontrollerade miljöer.
